Hur ska man som kristen förhålla sig till Gamla testamentets bud? Ingen bibelläsare kan i längden undkomma denna fråga. Skillnaderna mellan Bibelns två huvuddelar är bitvis stora, samtidigt som kyrkan i alla tider har insisterat på att både Gamla och Nya testamentet är Guds ord. Borde inte detta innebära att kristna måste leva enligt Israels lagar?
Denna typ av frågor engagerar också utanför kyrkans väggar. Ibland i form av ett anklagande pekfinger: ”Hur kan ni som kristna tro på en bok som säger …?” Ibland som ett försök att belägga kyrkan med dubbla måttstockar. Nyligen skrev till exempel Dagens Nyheters Lisa Magnusson en text där hon kritiserade Dagen för dess hållning i äktenskapsfrågan med orden:
”Bibeln säger också att om en kvinna inte är oskuld när hon gifter sig så åligger det varje god kristen att stena henne. Detta skulle Dagens ledarredaktion dock givetvis aldrig förespråka. Inte heller diskuterar den om församlingarna bör utesluta folk som jobbar på söndagar, trots att Bibeln anser detta vara ett brott av samma dignitet som homosex. Den plockar helt enkelt russinen ur kakan, efter egen smak.”
Så – vad är det egentligen som gäller? Måste man som kristen leva enligt Gamla testamentets bud? Och är det bara simpelt ”russinplockande” att hålla fast vid vissa av Bibelns läror, samtidigt som man lämnar flera av de gammaltestamentliga lagarna därhän?
Låt oss börja med att konstatera att de här frågorna är allt annat än nya. Redan i urkyrkan pågick en intensiv debatt om hur man som kristen skulle förhålla sig till judiska identitetsmarkörer som omskärelsen, matreglerna och sabbatsfirandet. Avgörande för utfallet var bland annat Paulus och den hednamission som växte fram i kretsen kring honom. Paulus förkastade kraftfullt lagen som frälsningsväg, och hävdade att Gamla testamentets bud hade blivit ersatta av ”Kristi lag” (1 Kor 9:21). ”Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror”, skriver han i ett sammanhang (Rom 10:4). Och i ett annat: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:5).
Detta ska inte tolkas som att Gamla testamentet inte längre är Guds ord. Inte minst Paulus citerade ofta och gärna dessa skrifter. Däremot betyder det att de åtminstone delvis är Guds ord till någon annan än oss. Särskilt tydligt blir detta i bud och förbud som har till syfte att skilja ut Israel från de övriga folken – till exempel reglerna för vad man skulle äta och hur man skulle klä sig. I och med nya förbundet inkluderas alla folk och stammar i Guds frälsningsplan, och då fyller inte dessa lagar längre någon funktion.
Ganska tidigt i kyrkan började man också dela in Gamla testamentets bud i morallagar, ceremoniallagar och civillagar. Morallagarna, brukar man då säga, är fortsatt relevanta för den kristna kyrkan. De handlar nämligen om eviga moraliska principer i stil med tio Guds bud, och de är förankrade i en form av skapelseetik som bekräftas också av det mänskliga samvetet (jfr Rom 2:14–15).
Ceremoniallagarna, å sin sida, handlar om reglerna för Israels prästerskap, för tempeltjänsten och för offren. Dessa är inte längre bindande i det nya förbundet. Men skälet för detta är inte att de inte längre skulle vara ”Guds ord” – utan att de faktiskt har blivit uppfyllda i och med Jesus och hans offerdöd. Särskilt tydligt blir detta vid en genomläsning av Hebreerbrevet, som talar om Jesus som den överstepräst som på ett fullkomligt sätt har uppfyllt Gamla testamentets lagar om tempeltjänst och offer.
Civillagarna, slutligen, avser Gamla testamentets regler och straffsatser på det civilrättsliga området. Eftersom det nya förbundet markerar slutet på Guds folk som politisk teokrati, är det inte längre kyrkans ansvar att upprätthålla den civila lagen. Därför kan vi lämna till exempel straffsatserna därhän – de är inte längre bindande för den kristna församlingen.
Till detta bör vi samtidigt lägga ytterligare ett perspektiv, och det har med Jesus som högsta auktoritet att göra. Det finns helt enkelt skäl att poängtera att Bibelns uppenbarelse är progressiv och att Jesus och apostlarna därför har det sista ordet i händelse av konflikt mellan Gamla och Nya testamentets budskap. Och för att spetsa till det hela ytterligare: Den främsta orsaken till att vi som kristna ska följa Gamla testamentets morallagar är inte att de har förmedlats till oss av Mose – utan att det har upprepats av Jesus och apostlarna!
Till saken hör nämligen att alla tio Guds bud utom sabbatsbudet och bildförbudet upprepas i Nya testamentet. Samma sak kan sägas om det dubbla kärleksbudet, helighetslagen och förbudet mot otukt. Och själva poängen här är alltså att när vi som kristna kallas att hålla dessa bud gör vi det primärt för att Jesus och apostlarna har gett oss dem – inte för att Mose har gjort det.
Än en gång: Detta betyder inte att Gamla testamentet inte skulle vara Guds ord. Vi kan fortfarande lära oss mycket viktigt om Gud och hans vilja genom Gamla testamentets lagar. Paulus själv skriver faktiskt att ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim 3:16–17).
Men om vi talar i termer av bindande lagar finns det ändå en skiljelinje mellan gamla och nya förbundet. Även som kristen kan jag lära mig mycket om Gud genom att exempelvis studera Gamla testamentets offerlagar. Men därmed är inte sagt att jag behöver gå till templet för att offra ett djur för mina synders skull.
Till sist tänker jag därför att ovanstående genomgång kan ge oss möjlighet att bemöta även Lisa Magnussons anklagelser mot Dagens ledarredaktion.
1) Det åligger inte alls ”varje god kristen” att stena en kvinna som inte är oskuld när hon gifter sig. Även i nya förbundet talas det visserligen om äktenskapet som platsen för sexuellt samliv, men de civillagar som föreskriver stening är inte bindande för oss som kristna.
2) Denna sanning understryks av Jesu eget exempel, för vi har faktiskt en berättelse i Nya testamentet där Jesus avstår ifrån stening just av en kvinna som har begått äktenskapsbrott (se Joh 8).
3) Angående att ”församlingarna bör utesluta folk som jobbar på söndagar” så faller även detta påstående, eftersom sabbatsbudet i sin gammaltestamentliga form inte upprepas i Nya testamentet. Tvärtom läser vi att Jesus relativiserar detta bud med orden: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mark 2:27).
4) Är det då inte inkonsekvent att fortsatt hålla fast vid en ”gammaltestamentlig” äktenskapssyn? Nej, inte alls, för både Jesus och Paulus upprepar äktenskapets instiftelseord från Första Moseboken (se Matt 19:5; 1 Kor 6:16 m fl). Orsaken till att vi som kristna ska hålla fast vid denna ordning är alltså inte att den formuleras av Mose – utan att den befästs av vår Frälsare Jesus.
Kort sagt: Inte mycket till russinplockande här, inte!
Läs på dagen.se
