Många av schablonerna när det gäller skillnaderna mellan Gamla och Nya testamentet bygger på missuppfattningar. Herren är densamme genom hela historien och genom hela sitt Ord. Men mitt i detta får vi självklart vara tacksamma för den nåd och sanning som på ett specifikt sätt möter oss genom Jesus Kristus. SEA:s Olof Edsinger skriver om vad som skiljer de båda bibeldelarna åt – och vad som faktiskt inte gör det.
En av de vanligaste missuppfattningarna gällande den Bibel som Jesus läste – de böcker vi brukar beskriva med uttrycket ”Gamla testamentet” – är att den har ett överdrivet fokus på Guds lagar och krav. ”I Gamla testamentet”, kan man höra människor säga, ”var det bud och förbud som stod i centrum. I Nya testamentet, däremot, är det nåden och kärleken som dominerar.” Inte sällan kan man här hänvisa till Johannes ord: ”lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus” (Joh 1:17, Bibel 2000).
Problemet är att detta är en till stora delar missvisande bild. Och det räcker egentligen att nagelfara Johannes ord för att få en hint om detta. Det lilla ordet ”men”, som Bibel 2000 har petat in, har nämligen inte någon motsvarighet i den grekiska grundtexten. Snarare än som en kontrast mellan lagen (GT) och nåden-sanningen (NT) tycks det därmed vara tänkt att vi ska läsa apostelns ord som ett slags klimax. ”Grunden för Guds vilja lades av Mose genom Gamla testamentets lag. Den fullkomliga uppenbarelsen av nåden och sanningen har kommit till oss genom Jesus Kristus.”
Till saken hör att även Gamla testamentet har en hel del viktigt att säga om Guds nåd och sanning – liksom om Guds kärlek till oss människor. Betydande delar av Gamla testamentets föreskrifter handlar till exempel om hur förlåtelsen ska förkroppsligas genom Herrens förbund med israeliterna – konkret i form av offersystemet. Inte ens ”tio Guds bud” kan reduceras till en lista av lagar och krav. Det första av de tio orden (som är den ursprungliga beteckningen på denna bibeltext) är ju en beskrivning av Guds oförtjänta gåva: ”Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset” (2 Mos 20:2).
På denna grund vilar den respons som Herren förväntar sig från sitt folk Israel. Alltså precis samma mönster som går igen i Nya testamentets skrifter, där erfarenheten av Guds nådesingripande i våra liv leder till en kallelse att leva i enlighet med samme Herres heliga vilja: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss” (1 Joh 4:19).
Hur ska vi då förklara de skillnader som finns mellan Gamla och Nya testamentet? En helt avgörande skillnad står förstås att finna i Jesus själv. Jesus är den utlovade Messias, och genom honom har alla Guds löften ”fått sitt ja” (2 Kor 1:20). Detta, tillsammans med den helige Andes utgjutande på pingstdagen, är själva grunden för att både GT och NT talar om ett ”nytt” och ”bättre” förbund (se Jer 31:31; Hebr 8:6 m fl).
Om vi går tillbaka till de texter som beskriver förbundet mellan Herren och Israel på Sinai, ser vi också att en avgörande aspekt av dessa händelser har med Guds manifesterade närvaro att göra. På Sinai berg manifesterar sig Herren genom rök, eld, basunstötar och storm. Under ökenvandringen manifesterar han sig genom en eldstod och en molnstod. Senare i Israels historia får vi veta att han tar sin boning, först i tabernaklet och sedan i templet i Jerusalem.
Denna fysiska närvaro är en av de viktigaste förklaringarna till det som skiljer Gamla och Nya testamentets texter åt – inte minst genom att Guds dom har en så framskjutande ställning i de förra. I Gamla testamentet läser vi att domen ofta sker där och då – och inte sällan på ett påfallande ”fysiskt” sätt. Tänk Sodom och Gomorra, eller syndafloden, eller Guds vredgade reaktioner mot sitt folk under ökenvandringen …
Samtidigt glömmer vi lätt att även Jesus talade om domens realitet. Faktum är att i snitt var tjugofemte vers i Nya testamentet handlar om domen och Jesu återkomst! En orsak till att detta ibland undgår oss är att domen i Nya testamentet flyttas framåt till ett senare skede av historien, och därmed lätt uppfattas som abstrakt.
Men fakta i målet behöver alltså inte tolkas som att Gud skulle ha olika sinnelag i Bibelns olika delar. Även i Gamla testamentet står det att Gud är ”sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6). I stället gör Guds manifesterade närvaro att det i Gamla testamentet uppstår en mer direkt krock mellan människan i hennes synd och Herren i hans helighet och renhet. En krock som teologiskt sett är lika verklig i Nya testamentet, men som där inte får sin fulla konkretion förrän vid Jesu återkomst.
Till detta ska därtill läggas de uppseendeväckande texterna i Apostlagärningarna – inte minst den om Ananias och Safira (se Apg 5:1–11) – där domen drabbar individer på ett påfallande konkret sett. Liksom, förstås, Uppenbarelsebokens skildringar av sigillen, basunerna och vredesskålarna, som åtminstone delvis handlar om Guds domar som – direkt eller indirekt – drabbar den här världen.
Kort och gott: Många av schablonerna när det gäller skillnaderna mellan Gamla och Nya testamentet bygger på missuppfattningar. Herren är densamme genom hela historien och genom hela sitt Ord. Men mitt i detta får vi självklart vara tacksamma för den nåd och sanning som på ett specifikt sätt möter oss genom Jesus Kristus.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har i en kortare version publicerats som ledartext i Världen idag 240822
