Under denna vecka har vi i tidningen Dagen kunnat ta del av ett replikskifte gällande hbtq-personers plats i den kristna gemenskapen. Det är inte första gången, och knappast heller den sista. Om just dessa artiklar kan dock sägas att de håller god ton, och att fokus i mångt och mycket ligger på processfrågor (”hur tar vi detta samtal”) snarare än på teologi (”vilken är den rimligaste förståelsen av bibelordet”). Initiativtagare till samtalet är en grupp debattörer med olika frikyrklig hemvist, och för svaret står EFK:s ledningsgrupp.
Som startpunkt i sitt inlägg börjar debattörerna dock med ett mer teologiskt resonemang, och det är det som jag här har för avsikt att bemöta. Jag tror nämligen att frågorna de lyfter är av intresse även för andra. De skriver så här:
”Dagens kristna är överens om att slaveri inte är i linje med Bibelns intention av människovärde, trots att en ’bokstavlig läsning’ inte självklart ger stöd för den slutsatsen. Även om ett fåtal (framför allt unga kristna män) åter ifrågasätter att kvinnor undervisar, är de flesta överens om att orden ’kvinnan ska tiga i församlingen’ inte är ett förbud mot kvinnliga pastorer. Frikyrkor välkomnar i dag omgifta som medlemmar och de, liksom de vars barn har lämnat kyrkan, kan ha ledande positioner – trots att det tidigare inte varit möjligt utifrån hur Bibeln tolkades.”
Vad debattörerna i med detta kan sägas lyfta är i grunden frågan om dubbel standard: Det finns många frågor där den kristna kyrkan har tänkt om, och det är därför bara en tidsfråga innan detsamma måste ske i synen på hbtq. Allt annat vore ett uttryck för en (orättfärdig) dubbel standard, eftersom synen på slaveri, kvinnliga förkunnare, omgifte och pastorer med barn som har lämnat tron är teologiskt likvärdiga med synen på samkönade sexuella relationer.
Det här är förstås en principiellt mycket viktig fråga. Inte bara för att den handlar om teologisk ärlighet, utan också för att den handlar om kristen samexistens. Svenska Evangeliska Alliansen är ju i sig själv ett sammanhang där det finns olika synsätt på flera av dessa frågor, men där vi trots allt har valt att stå tillsammans utifrån de punkter som vi anser som tillräckliga som gemensamma nämnare för evangelikal kristen tro. Närmare bestämt, som det står i § 2 i våra stadgar:
- tilltro till Bibelns auktoritet som Guds sanna ord
- bekännelse av Jesus som den ende Frälsaren och Herren
- nödvändigheten av personlig omvändelse och tro
- missionsuppdragets brådskande utmaning
- behovet av den helige Ande för liv och tjänst.
Låt mig mot denna bakgrund ge mig i kast med debattörernas frågor. Och den första frågan blir då: Stämmer det att kristenheten på alla dessa områden har tänkt om? Angående slaveriet tror och hoppas jag att svaret är ja. Men i alla de andra frågorna måste vi vara ärliga och säga att det finns större eller mindre grupper som (ännu?) inte har blivit övertygade av majoritetens argumentation. Störst är förstås den grupp som motsätter sig kvinnliga präster/pastrorer/förkunnare. Den är visserligen liten i den svenska frikyrkligheten, men faktum kvarstår att majoriteten av världens kristna – däribland de flesta katoliker och ortodoxa – anser att prästämbetet ska vara reserverat för män.
Vad är det då som har gjort att många kristna har tänkt om i dessa frågor? Själv menar jag att svaret är förhållandevis enkelt: I var och en av dessa frågor finns en ambivalens även mellan Bibelns egna pärmar. Bredden av synsätt också mellan bibeltroende kristna står helt enkelt för en bredd av perspektiv i Guds ord. För att vara konkret:
- Slaveriet fördöms inte som samhällsinstitution i Bibeln, vare sig i Gamla eller Nya testamentet. Det var en integrerad del av dåtidens samhälle, och som sådan accepterad av de flesta. I många fall var den dessutom frivillig, i den meningen att man kunde sälja sig själv som slav/tjänare till exempel för att betala av en skuld. Vad som däremot fördöms både i Gamla och Nya testamentet är människorov (se 2 Mos 21:16 och 1 Tim 1:10). Det är också väl omvittnat att de förnyade relationer mellan slavägare och slavar som förordas i Nya testamentet – där båda parter förväntades behandla varandra med respekt (Ef 6:5–9 m fl) – på sikt kom att underminera hela slavinstitutionen. För en fortsatt läsning om detta, se vårt SEA Paper Bibeln och slaveriet – en aktuell etisk fråga.
- Även i fråga om kvinnliga förkunnare finns det en bredd av perspektiv i Nya testamentet. Å ena sidan har vi de så kallade problemtexterna (1 Kor 11:2–16; 14:33–35 och 1 Tim 2:11–15), som än i dag är föremål för intensiv teologisk debatt – helt enkelt för att de är omvittnat svåra att tolka. Å andra sidan har vi evangeliernas vittnesbörd om kvinnliga förkunnare (Matt 28:1–10; Joh 4:28–29, 39 m fl) och vi har Paulus vittnesbörd om att han själv arbetade nära ett antal kvinnliga ledare (se Rom 16 m fl). De olika synsätten i fråga om kvinnliga präster/förkunnare handlar med andra ord om hur vi värderar de olika delarna av bibelmaterialet, och även vilken grundläggande syn som vi har på ämbetet.
- Även i synen på omgifte är Nya testamentet öppet för tolkning. Som jag skriver i detta inlägg på SEA:s hemsida måste Jesu undervisning på detta tema förstås utifrån den samtida debatten inom judendomen, där flera mycket liberala rabbiner var tongivande. Trots detta finns det en text där Jesus öppnar både för skilsmässa och omgifte, om detta är föranlett av otukt (Matt 19:9), medan han i andra texter tycks inta en mer restriktiv hållning (Mark 16:11–12; Luk 16:18). De evangelikala kristna som trots de senare texterna håller dörren öppen för omgifte – åtminstone i vissa situationer – brukar resonera dels utifrån att den längre texten (Matt 19) rimligen borde fungera som tolkningsraster för de kortare, dels utifrån att Jesus uppenbarligen öppnar för skilsmässa i samband med otrohet – och i själva begreppet ”skilsmässa” ingick på denna tid möjligheten att gifta om sig. Men än en gång: Oavsett var vi själva landar i sakfrågan, måste vi erkänna att det inom Bibeln finns en bredd av perspektiv både gällande skilsmässa och omgifte.
- När det gäller debattörernas sista exempel, att även personer ”vars barn har lämnat kyrkan, kan ha ledande positioner”, antar jag att de syftar på Paulus ord om tillsättande av församlingsledare: ”Han ska ta väl hand om sin familj och se till att barnen lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling?” (1 Tim 3:4–5). Och vidare: ”[Församlingsledaren ska] ha troende barn som inte kan beskyllas för att vara vilda eller upproriska” (Tit 1:6). Det är mycket riktigt så att detta kan tolkas som att en pastor vars barn inte följer sina föräldrar i tron har förverkat sin rätt att vara församlingsledare. Dock finns det en växande konsensus om att pastoralbrevens instruktioner i dessa frågor ska ses som ”rekryteringskriterier” snarare än ”diskvalificeringskriterier”. Annorlunda uttryckt: Paulus kriterier ska användas för att hitta den mest lämpliga kandidaten, snarare än som grund för att avskeda den som har rekryterats. Kopplat till detta finns också en debatt om huruvida instruktionerna ska vara tvingande eller enbart vägledande. Oavsett vilket behöver någon form av helhetsbedömning göras, eftersom redan Paulus inledande instruktion i någon mening skulle kunna diskvalificera oss alla: ”En församlingsledare måste vara oklanderlig …” (1 Tim 3:2).
Med detta vill jag inte relativisera dessa frågor mer än nödvändigt. Jag tror faktiskt att vi i stora delar av kristenheten har tagit onödigt lätt på flera av dessa frågor. Jag ser också en tendens att vi i vissa fall behandlar sexuell synd bland hbtq-personer som allvarligare än sexuell synd bland heterosexuella. Till exempel är det förhållandevis vanligt att även församlingar som motsätter sig samkönade sexuella relationer ser mellan fingrarna med församlingsmedlemmar som bor sambo, eller som skiljer sig på grunder som är helt fjärran från de som framträder i Nya testamentets skrifter. Men, som det heter: Två fel gör inte ett rätt. I den mån kyrkan i dessa frågor tillämpar en dubbel standard, måste lösningen rimligen ligga i att vända tillbaka till ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27) snarare än att kompromissa på ännu ett område.
Men tillbaka till debattörernas argumentation. Vad de säger är ju i grunden något annat: Eftersom kyrkan i ovanstående fall har ändrat sin hållning, borde steget inte vara långt att göra detsamma även i fråga om hbtq. Vad jag har velat visa med den här genomgången är dock att det finns en ambivalens i det bibliska materialet som faktiskt förklarar varför kyrkan i dessa frågor har kommit till olika slutsatser, och ibland helt har omprövat sin tidigare uppfattning.
När det gäller synen på samkönat sex är bilden en annan. I denna finns det nämligen ingen som helst ambivalens mellan Bibelns pärmar. Redan i skapelsetexterna i Första Moseboken målas en vision för den mänskliga sexualiteten upp som är exklusivt heterosexuell. Äktenskapet konstitueras av komponenterna trohet, överlåtelse, komplementaritet och potentiell fruktsamhet. Längre fram i Gamla testamentet fördöms samkönat sex vid flera tillfällen, och detsamma gäller i Nya testamentets texter på temat. Ingenstans finner vi några positiva uttalanden om samkönat sex. Allt detta förtjänar förstås att fördjupas och utläggas i detalj, och det har vi på SEA gjort både i vår antologi Bekänna färg och på vår resurshemsida Äktenskap.info.
Men här och nu räcker det kanske med ovanstående för att slå fast att debattörernas argument inte håller. De jämför äpplen med päron. Frågor där Bibeln sänder olika signaler kan inte jämföras med frågor där den från början till slut sänder en och samma signal. Och till den senare kategorin hör alltså samkönat sex.
Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
