Att öppna upp för Sveriges alla tolvåringar att, helt utan kontakt med någon vårdinstans, ändra sitt juridiska kön framstår som minst sagt våghalsigt. Det skriver Olof Edsinger i en replik i Svenska Dagbladet till RFSL:s krav på ny könstillhörighetslag.
Det låter så enkelt och självklart när RFSL och RFSL ungdom skriver på SvD Debatt att Sverige behöver få en könstillhörighetslag ”som vi kan vara stolta över” och ”som ger transpersoner självbestämmande och respekt”. Men det finns flera orsaker till att just könstillhörighetslagen har varit omdebatterad de senaste åren.
En av de mest grundläggande är den som Clara Berglund från Sveriges kvinnolobby var inne på i söndagens Agenda: att det handlar en förändrad syn på vad kön faktiskt är. Transrörelsen kan sägas definiera kön som något i grunden metafysiskt, i det att det är oberoende av sådana faktorer som biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormonnivåer. Och som Berglund uttrycker det hela: ”Jag förstår att den självupplevda könsidentiteten är jätteviktig för den här gruppen och att den ska erkännas, men för de flesta människor i samhället, tror jag, och för oss som jobbar med jämställdhet, så är den biologiska kroppen viktig.”
Ett minst lika stort problem är det genomslag som denna nya och ofta inkonsekventa syn på kön har fått i den unga generationen. RFSL talar om möjligheten för ”minderåriga transungdomar att ändra sitt juridiska kön från 12 års ålder”. Men vad de inte är tydliga med är att begreppet ”transungdom” är i högsta grad flytande. På sin egen hemsida definierar RFSL ungdom begreppet som ”En person vars könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med normen för det kön personen tilldelades när den föddes. Transperson är ett samlingsbegrepp [och] det går att vara transperson på många olika sätt.”
Exakt var ska man då dra gränsen i fråga om byte av juridiskt kön?
Problemet förstärks av den forskning och statistik som på senare tid har publicerats både i Sverige och internationellt. Om vi börjar med det mest omtalade, så har de flesta hört att antalet unga med diagnosen könsdysfori har exploderat det senaste decenniet. Från att vid millennieskiftet ha legat på ett dussintal fall per år var siffran 2019 uppe i 1 940 individer – en 162-faldig ökning!
Särskilt oroande är att många av dessa individer, med en stor övervikt av tonårsflickor, samtidigt har en eller flera andrapsykiatriska diagnoser, vid sidan av själva könsdysforin.
Liknande mönster gäller för resten av västvärlden. Men i den unga generationen ser vi även en dramatiskt förändrad syn på kön och sexualitet i stort. En nyligen genomförd Gallupundersökning i USA visade exempelvis en markant ökning av individer som identifierar sig själva som hbtq. Utslaget på alla åldrar handlade det på bara tre år om ett kliv från 4,5 till 5,6 procent av befolkningen. Allra mest var det de unga vuxna som stack ut, för i generation Z – födda mellan 1997 och 2002 – identifierade sig hela 15,9 procent som hbtq. Den stora majoriteten av dessa (11,5 procent) betraktade sig som bisexuella, att jämföra med 0,3 procent av medelålders och äldre amerikaner. Till saken hör samtidigt att närmare 90 procent av de som i ungdomen identifierar sig som bisexuella längre fram i livet landar i heterosexuella relationer.
Syftet med dessa siffror är inte att relativisera hbtq-identiteten som sådan. Det kan mycket väl vara så att andelen unga som är genuint hbtq har ökat. Men det är också uppenbart att det flytande könsbegrepp som har fått genomslag inte minst i trans- och queerrörelsens spår har kommit att i grunden påverka den unga generationens syn på dessa frågor. Faktum är att det åtminstone för queer-rörelsen är meningslöst att tala om ”genuin” sexuell identitet, eftersom både identiteten och sexualiteten betraktas som flytande.
Att i ett sådant föränderligt landskap öppna upp för Sveriges alla tolvåringar att, helt utan kontakt med någon vårdinstans, ändra sitt juridiska kön framstår som minst sagt våghalsigt. Risken är stor att vi i onödan cementerar en övergående ambivalens, och därmed skapar nya trauman när man med tiden inser att man var fel ute och söker sig tillbaka till sin biologiska könsidentitet.
Olof Edsinger
Läs på SvD.se
