Trots Vårdförbundets motstånd till samvetsfrihet i vården måste rapporterna från vårdpersonal om den utmaning i arbetet som medverkan vid en abort innebär, också tas med i beräkningen. Det skriver Jacob Rudolfsson.
2007 och 2008 upprördes personalen på kvinnokliniken i Eskilstuna över
att tvingas medverka vid ingreppen när en kvinna två gånger i rad begärde abort. Hon ville ha pojkar istället för de flickor som hon väntade.
2011 skrev Dagens Medicin om vårdpersonals djupa obehag över
sena aborter när fostren fortfarande andas och rör på sig Ä vissa gånger upp till en timme efter aborten. ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?” frågade sig en sjuksköterska som ville vara anonym.
Därför är det uppseendeväckande att i synnerhet Vårdförbundet gör samvetsfrihet i vården till en fråga om den nuvarande abortlagstiftningen när det egentligen är en arbetsmiljöfråga. Lika uppseendeväckande är argumenten om att samvetsfrihet öppnar för motstånd till att ge blodtransfusion eller att hjälpa patienter som talar annat språk. De eventuella etiska dilemman i sådana situationer är av en helt annan art eftersom både kvinnan och fostret är ”skyddsvärda individer” (SOU1989:51). Samvetet går heller inte att reduceras till rena åsiktsyttringar, utan handlar om individers inre moralkompass. Därför blir det inkonsekvent när Vårdförbundet å ena sidan vill ha stärkt skydd för visselblåsare som på grund av sitt samvete slår larm om missförhållanden, samtidigt som de vill sortera bort de extra samvetskänsliga från vårdyrket.
På de flesta kliniker kan situationer där etiska dilemman uppstår lösas om det finns en respektfull attityd mellan vårdpersonalen. Som det nu avslagna utredningsförslaget i Kronoberg framhåller är det ”viktigt att landstinget som arbetsgivare har en policy av öppenhet för att finna praktiska lösningar i sådana situationer”. I en studie från 2012 om samvetsstress hos vårdpersonal av Astrid Norberg, professor i omvårdnadsforskning, vid Umeå universitet, framgår det att vårdpersonal har vanligare att utveckla utbrändhet där samvetet ses som en börda och att man behöver döva det för att kunna stanna kvar i vården. ”De utbrända uppfattade också att de inte fick stöd från omgivningen”, heter det även i studien. Omvänt såg de som inte var utbrända, samvetet som ”en tillgång och tyckte att de fick stöd: De kunde prata med någon som de visste kunde hjälpa dem”.
Samvetsfrihet i vården skulle därför gagna patientsäkerheten. Det avlastar den grupp inom vårdyrket som upplever starka samvetsbetänkligheter kring aborter och kan motverka samvetsstress. Dessa kan istället kompensera den grupp som medverkar vid aborter genom att ta andra, kanske till och med tyngre arbetsuppgifter. Både Vårdförbundet och Socialstyrelsen har även larmat om bristen på barnmorskor som ett växande orosmoln. Frågan är då om det inte snarare är ett dogmatiskt motstånd till samvetsfrihet som hotar patientsäkerheten.
Jacob Rudolfsson, bitr. Generalsekreterare
