I hjärtat av allt detta finner vi Gamla och Nya testamentets beskrivningar av Jesu död som en offerdöd. Eller som det också kan uttryckas: Jesu död blev till ”försoning” för oss människor. Därmed tror jag att vi ska akta oss för att reducera långfredagens händelser till något enbart symboliskt. Bibelns budskap är trots allt att Jesu död skakade om i den andliga världen på riktigt. Korset ändrade spelplanen för gott. SEA:s Olof Edsinger skriver om påsken och om långfredagens händelser.
Det är påskhelg och kristna över hela världen samlas till gudstjänst. Så här i coronatider blir det visserligen inte några större fysiska sammankomster – trots propåer om detta från SKR:s sida – men oavsett var vi befinner oss får vi möjlighet att på ett särskilt sätt påminna oss om Jesu lidande, död och uppståndelse för vår skull.
Ingen annan högtid kan mäta sig med påsken i betydelse. Den är höjdpunkten på det kristna kyrkoåret, och den sätter strålkastarljuset på några av de överlägset viktigaste händelser som den här världen har skådat. Om det inte vore för påsken, skulle det inte finnas någon kristen kyrka. Om det inte vore för påsken, skulle vår längtan efter sann och djup gudsgemenskap vara en ouppnåelig dröm.
Men varför är det egentligen så? Varför sätter kyrkan en sådan tillit till en serie händelser som innehåller så många orimligheter? För sanningen är ju den att det passionsdrama som vi den här veckan får stanna upp inför är genomsyrat av svårsmälta inslag: ställföreträdande lidande, försonande död, uppståndelse från de döda …
Det här var något som redan de första kristna brottades med. Paulus skriver i en berömd bibeltext att ”vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Men så lägger han till: ”för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor” (1 Kor 1:23–25).
På vilket sätt kan Jesu död och uppståndelse beskrivas som ”Guds kraft och vishet”? I fråga om uppståndelsen är kanske svaret uppenbart: Genom att uppväcka Jesus från de döda gör Gud klart att dödens makt över den här världen är bruten. På så sätt kan också uppståndelsen ses som en bekräftelse av vad som skedde under långfredagen. Den är Guds ”kvitto” på att Jesu död verkligen hade haft avsedd effekt.
Så – vad var det egentligen som hände på korset? Varför behövde Jesus dö? På den frågan finns det många olika svar, och det finns inga skäl att spela ut dem mot varandra. Jesu död är både ”kraft” och ”vishet” i det att den gav en lösning på de problem som i och med synden har kommit in i den här världen: Människans främlingskap för Gud. Guds främlingskap för människan. Dödens och djävulens makt över skapelsen. Splittringen av mänskligheten i fraktioner, beroende på sådant som kön, etnicitet och social status.
I hjärtat av allt detta finner vi Gamla och Nya testamentets beskrivningar av Jesu död som en offerdöd. Eller som det också kan uttryckas: Jesu död blev till ”försoning” för oss människor. Därmed tror jag att vi ska akta oss för att reducera långfredagens händelser till något enbart symboliskt. Bibelns budskap är trots allt att Jesu död skakade om i den andliga världen på riktigt. Korset ändrade spelplanen för gott.
Till de utmanande sidorna i det här budskapet hör att försoningen är en kraft i två diametralt olika riktningar. Enligt Bibeln berör den nämligen både djävulen och Gud. Det viktigaste vapen som den Onde är i besittning av – möjligheten att anklaga oss för vår synd – vreds i och med Jesu försoningsdöd honom ur händerna. Men på korset talar också Bibeln om att Guds vrede över synden fick sitt rättmätiga utlopp. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus (2 Kor 5:19). Och i ett annat sammanhang: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13).
Som hela världens domare vore det i längden omöjligt för Gud att visa överseende med synden. Även den synd som bor i ditt och mitt hjärta behöver därför tas om hand. Den behöver dömas – och den behöver sonas. Just detta är vad som skedde under den första påsken. ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten”, skriver Petrus. ”Genom hans sår är ni helade” (1 Pet 2:24).
Kan det vara värt ett halleluja?
Olof Edsinger, generalsekreterare
