Vad är det som får unga människor att stanna i, respektive lämna, den kristna gemenskapen? Vilka trender i kyrka och samhälle påverkar utvecklingen mest? Vilka samtal behöver vi föra, och vilka frågor behöver vi ställa, för att se en bättre utveckling bland framtidens 20+are?
Med dessa frågor som grund bjöd vi för några veckor sedan in ett antal kristna ledare till ett ekumeniskt samtalsdygn på Bjärka-Säby. Dagarna gav mersmak, och vi vill här dela med oss av några slutsatser.
Det första vi kunde konstatera var att problemet är verkligt. Visserligen är det sant att olika kyrkor lyckas olika bra med att vinna och behålla sina ungdomar. Det är också sant att vissa församlingar får tänka att de sändersnarare än behåller sina unga vuxna – till exempel från en landsbygdsförsamling till en studentstad.
Samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk. Som Øyvind Tholvsen, som var en av de medverkande, kunde påvisa: unga vuxna är den enskilda grupp som upplever störst främlingskap inför den nuvarande församlingskulturen. Ofta i högre grad än både tonåringar och vuxna!
Orsakerna till detta är förstås flera. Något vi kunde konstatera var till exempel att den sekularisering som vi kan se hos många unga vuxna egentligen började med deras föräldrar. Dock är det först nu som vi ser konsekvenserna av detta.
I USA har motsvarande fenomen kartlagts utifrån begreppet ”moralistisk terapeutisk deism”. I flera forskningsrapporter har man slagit fast att amerikanska tonåringar har tagit över sina föräldrars tro – men att denna bär på flera inslag som är främmande för klassisk kristen tro. Boken Almost Christian beskriver en sådan sekulariserad kristendomstolkning så här: ”Problemet verkar inte vara att kyrkor är dåliga på att undervisa unga människor, utan att vi gör ett synnerligen bra jobb i att lära våra unga vad vi verkligen tror; nämligen att kristendom inte är någon stor sak, att Gud begär lite, att kyrkan är en hjälpsam social institution fylld av snälla människor som i första hand fokuserar på ’människor som oss’ …”
Hur väl detta stämmer in på Sveriges kristenhet vågar vi inte uttala oss om. Däremot talade vi om behovet av att skapa mer av en lärjungakultur i våra församlingar. Vi tror också att våra unga vuxna vill vara med och formadenna kultur. Om vi inte i tid bemyndigar dem till delaktighet, är risken stor att vi till slut upptäcker att de inte alls står i kö och tålmodigt väntar på sin tid. I stället ägnar de sitt engagemang åt att förverkliga en helt annan vision om världen än den som kyrkan bär.
En särskild utmaning ligger i den krock som tenderar att uppstå när den ”kristna världen” krockar med en annan världsbild. Här var det Morten Sager från Saronkyrkan i Göteborg som hjälpte oss att tänka kring de olika sätt att tänka som råder i de miljöer vi rör oss i. Alltför ofta har vi missat att ge varandra redskap för att hantera dessa möten, och risken är att vi – till exempel när vi hamnar i högskolevärlden – upplever oss tvungna att helt bryta med det vi uppfattar tillhör en förgången tid. Följden av detta blir att vi lämnar vår kristna tro bakom oss, eftersom vi inte ser de övergångar som finns mellan världsbilderna och där vi faktiska hade kunnat bidra med perspektiv från den kristna tron – till exempel gällande tro och vetande. För att se dessa övergångar behöver kyrkan vara med och visa på möjligheter.
Den norske teologen Erling Birkedal har visat att ungas tro hämtar sin näring utifrån tre olika dimensioner: gemenskap, upplevelser och intellekt. Ofta uppstår det problem när tron bara har fått näring från en eller två av dessa dimensioner. Då är risken nämligen stor att vi förlorar den. Eller snarare: att vi ersätter den med sina sekulära motsvarigheter. Särskilt gemenskap och upplevelser är trots allt lätt att finna även utanför kyrkan, så om vår tro bara handlar om detta – utan förankring i Bibeln och en genomtänkt övertygelse – är det lätt att vi helt tappar bort den.
Ett bärkraftigt församlingsarbete för unga vuxna kräver i grunden sådant som är viktigt även för andra generationer. Men det är ingen tvekan om att utmaningarna är särskilt stora i denna åldersgrupp. Livet står och väger, och olika världsbilder ställs mot varandra. Vi uppmanas hela tiden att välja det vi själva vill. Men vet vi verkligen vad vi vill och att det är rätt? Är inte risken att en annan världsbild sätter ramarna för det goda och sanna?
Samtidigt tror vi att det finns en kallelse för våra unga vuxna att fördjupas i sitt lärjungaskap. Vi tror att de bär med sig något som är viktigt också för den övriga kristenheten – och för vårt land i stort. Låt oss på våra olika håll bidra till att denna vision kan förverkligas!
Olof Edsinger, Svenska Evangeliska Alliansen
Mattias Sennehed, Pingst
Magnus Sternegård, Equmenia
Fredrik Wenell, EFK
Läs på dagen.se
