Givetvis har Joel Halldorf rätt i faran när kristen tro instrumentaliseras politiskt. Ingen religion bör göras om till ett statligt styrmedel. Evangeliet handlar inte om något enskilt jordiskt nationsbygge utan om det vi nu under julen firar att ”så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Samtidigt är det något som skaver i Halldorfs analys. Det skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
När Ayaan Hirsi Ali strax före förra julen kom ut som bekännande kristen var vi många som undrade om hennes tro verkligen var genuin eller om hon var en i raden som bara såg kristendomen som ett verktyg, nyttig för hennes egen ideologiska kamp. I sin nu välkända essä i nättidskriften UnHeard skrev hon trots allt att sekulära redskap är otillräckliga för att mota vår tids stora utmaningar som auktoritära stormakter (Kina, Ryssland), islamismen och woke-ideologin: ”Det enda trovärdiga svaret, tror jag, ligger i vår önskan att upprätthålla arvet från den judisk-kristna traditionen.”
Bara kort berör hon sina personliga skäl, att hon vänt sig till kristendomen för att hon upplevt livet utan andlig tröst som outhärdligt och självdestruktivt. Men även på så sätt riskerar ju den kristna tron att bli ett verktyg, den ska hjälpa ”mig” att hantera tillvarons hopplöshet och oreda – skapa mening i meningslösheten. Kristendomens sanningsanspråk reduceras därmed till symboler och metaforer, istället för att undersökas på riktigt.
En svensk skribent som har varnat för att underordna kristendomen ett politiskt projekt är Joel Halldorf. I Expressen riktar Halldorf kritik mot vad han ser som en internationell trend av högerdebattörer som använder kristendomen i det nationalistiska projektets tjänst. Elon Musk, Jordan B. Peterson, Ayaan Hirsi Ali, Alice Teodorescu Måwe och Ivar Arpi, skriver Halldorf, är några som genom sin vurm för ”kristna värderingar”, ”judisk-kristen tradition” och en form av kulturkristendom använder tron som ett slagträ i debatten mot islam, woke och en rad andra idéströmningar man ogillar: ”Gemensamt för dessa konservativa konvertiter är att de ser kristendomen som ett vapen i kulturkriget”. Och vidare:
”Kristendomens återtåg har många former […] Den konservativa kulturkrigs-kristendomen är en av flera rörelser i denna riktning. Men teologiskt är det den mest problematiska. Påvar, pastorer och präster har unisont påpekat detta: Att den nationalistiska identitetspolitiken går på tvärs mot kyrkans förkunnelse.”
Givetvis har Joel Halldorf rätt i faran med att kristen tro instrumentaliseras för en överordnad politisk ideologi. Ingen religion bör göras om till ett statligt styrmedel eller handla om att fostra goda medborgare, kulturarv, eller alla människors lika värde. Evangeliet handlar inte om något enskilt jordiskt nationsbygge utan om det vi nu under julen firar att ”så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Vid startskottet för den första församlingen (Apg 2) nämns således människor från sju olika folkgrupper och landområden som fick höra det glada budskapet på sitt eget modersmål.
Samtidigt är det något som skaver i Halldorfs analys. Kritiken mot kristendomen som underordnad den egna ideologin framstår nämligen som ensidig när den bara riktas mot konservativa och högerdebattörer.
Det är inte första gången som denna dubbla standard synliggörs. I Dagen hävdade Halldorf nyligen att svensk frikyrklighet pressas av ”amerikansk evangelikalism, genom penningstarka investerare som stöder initiativ för att skapa en mer nationalistisk, trumpistiskt svensk frikyrklighet”. Förutom att det är tveksamt om detta är en saklig beskrivning av frikyrkorna i Sverige då det saknas precision och empiri (vilka dessa investerare är, vad initiativen består av, och deras omfattning), nämns inget om utmaningar från motsatt, progressivt håll – som i svensk kontext har varit mer frekventa.
Detta speglar även en internationell trend. Bland annat har sociologen George Yancey vid Baylor University visat att progressiva kristna prioriterar politiska värderingar och politisk konformism mer än troende med en mer konservativ teologi. Enligt Yancey är det vanligare att progressiva betraktar världen ur ett politiskt perspektiv: Det är viktigare att man är överens politiskt snarare än teologiskt. Och senast i våras presenterade statsvetaren Ryan Burge statistik över hur liberalteologiska kristna i USA är mer engagerade i politisk aktivism än konservativa. Givetvis är det välkommet att kristna är engagerade i samhällsdebatten, men inte sällan stämplas konservativa kristnas samhällsengagemang som kristen nationalism eller som en utmaning, men inte progressivas.
Därför blir det inkonsekvent när Halldorf å ena sidan kritiserar ”den nationalistiska identitetspolitiken [som] går på tvärs mot kyrkans förkunnelse”, å andra sidan förespråkar exempelvis en syn på samkönade relationer som går på tvärs med kyrkans traditionella förkunnelse. Man kan inte på ett område använda kyrkans traditionella förkunnelse som argument för att på ett annat område förkasta det. Om man upprörs över konservativa kulturkrigare, borde även progressiva kulturkrigare kritiseras.
En annan person om uppvisar samma inkonsekvens är Jonas Gardell. I en av Joel Halldorf hyllad text talar han sig varm om ”Kristus värderingar” samtidigt som han knappast bekänner sig till den Jesus som har gett upphov till dessa och som präglat kyrkans förkunnelse sedan dag ett (som Gardell skriver i Om Jesus, ”Jag bekänner inte att Jesus dog för mina synder”, s 350).
Väcker inte det frågor om att anpassa tron till ett redskap för ens egna ideologi? Eller vad Luke Bretherton beskriver i en läsvärd text som Halldorf också hänvisar till: ”Det är omvändelse utan ånger. Det är att vilja ha uppståndelse utan korsfästelse”? För att använda Halldorfs ord, att man ”älskar kristendomen som ideologi mer än Jesus som frälsare”. Att Halldorf utnämnt Jonas Gardell till profet för att han utmanar ”vanföreställningar om … Gud” när Gardells egen gudssyn, Jesusbild och teologi har väldigt lite att göra med historisk kristendom, är uppseendeväckande men kanske illustrativt för denna inkonsekvens.
Detta speglar även en tendens på andra håll i kristenheten att vara vidsynt och tolerant i teologiska slutsatser som avviker från historisk kristen tro men renlärig när det gäller rätt partipolitisk linje. Å ena sidan ska man som kristna vara dogmatisk i vårt motstånd mot fel politisk ideologi, å andra sidan bör man vara öppen och icke-dogmatiskt problematisera kring Jesu identitet. Omvändelse och personlig tro bytts ut mot ett större fokus på religionsdialog och möten mellan människor som är andligt sökande men aldrig finnande.
För att inte tala om att de senaste årens politiska utspel från vårt största kristna samfund, Svenska kyrkan, matchar bäst Vänsterpartiet och Miljöpartiets agenda. Detta samtidigt som ledande röster inom Svenska kyrkan gjort gällande att Tidöavtalet går emot Bibeln. Man får intrycket att man hör Jesus säga ”mitt rike är av denna värld”.
Eller ta den kristna kulturtrend som det ofta har talats om, och som vi är många som välkomnat. Varför markeras det mot vad som mycket väl kan vara ett närmande till tron bland högerdebattörer, men missa att kulturchefen på Dagens Nyheter, Björn Wiman beskriver sanningsfrågan om Guds existens som banal och omogen? Och när Centerledaren Muharrem Demirok kallade sig för kulturell muslim och samtidigt medlem i Svenska kyrkan utan att bekänna kyrkans lära sågs det som oproblematiskt. Varför ses konservativas intresse för kristen tro som ett problem?
På ett sätt påminner Wimans närmande till kristen tro om Ayaan Hirsi Alis. Men medan den förres syn på tron som viktig i kampen för klimatet och mot SD tycks ses som normal för många engagerade i kulturdebatten om kristen tro, är Hirsi Alis engagemang en kidnappning av tron. Därför är det intressant att följa hennes resa via intervjuer och bekanta som på närmare håll har kunnat följa hennes och hennes make Niall Fergusons kristna vandring. Kan intresset för kristendomen i värderingsdebatten om det som ansätter den västerländska kulturen fungera som en Betlehemsstjärna? Hänvisningen till kristna värderingar behöver trots allt en objektiv grund för att man inte ska fastna i kulturell relativism.
I en poddintervju med den ateistiske filosofen Alex O’Connor häromveckan svarar Hirsi Ali på frågan om det enbart handlade om en politisk omvändelse och inte en genuin personlig tro, att hon tror på den kristna trons sanningsanspråk baserat på Nya testamentets ögonvittnesskildringar: ”Jag kan inte förklara miraklen som ägde rum under tidigare århundranden, men jag väljer att tro på dem,” säger hon. Oavsett vad man tänker om Ayaan Hirsi Alis och hennes ideologiska bundsförvanters uppfattningar i övrigt – eller Ivar Arpis för den delen – är det ändå en utvecklig som varje kristen borde vara nyfiken på och välkomna. Om man inte enbart bejakar en kristen trend bland politiskt likasinnade.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artiken är även publicerad i Svensk tidskrift
