Enligt World Watch List lider 215 miljoner kristna under allvarlig, mycket allvarlig eller extrem förföljelse, från allt från hindunationalister i Indien till islamister i Mellanöstern. Granskar man FN:s arbete mot förföljelse av kristna, lämnar det dock mycket övrigt att önska. Världssamfundet måste ta ett större ansvar för utsatta kristna.
Krigen mot julen har blivit ett välkänt begrepp i det alltmer religiöst och sekulärt polariserade USA. Liksom den svenska traditionen kring Luciafirandet i skolan går debattvågorna stundtals häpnadsväckande höga kring vad man får eller inte får säga: ”Merry Christmas” eller ”Happy Holidays”?
För kristna i Indien vore dock en arg insändare i lokalpressen om att Jesus tar oproportionerligt stor plats i skolans julfirande förmodligen att föredra framför de 23 religiöst motiverade attackerna under december. ”Så länge jag kan minnas har vi aldrig upplevt den formen av intolerans som vi upplever nu”, sade pastorn Prabhu Kumar nyligen till den katolska nyhetsbyrån Fides. Bland annat har våldsamma gäng angripit julkörer och julfester med uppemot 300 personer. Hot från hindunationalistiska grupper har även gjort att många julfiranden ställts in av rädsla.
Konflikterna kring kristen tro under juletid kan minst sagt se olika ut och variera i innehåll. Globalt sett är dock kriget mot kristna inte begränsade till kristna högtider. Det man oroar sig för är ett bokstavligt folkmord.
”En enskild människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik”, lär Josef Stalin, vars styre ledde till miljontals människors död, ha sagt. Fakta är dock envisa saker, som John Adams menade. Den 10 januari släpptes World Watch List 2018 som går igenom de länder där förföljelsen av kristna är som värst, av den kristna människorättsorganisationen Open Doors. Undersökningen som gjorts sedan 1993 visar att en av tolv kristna i världen drabbas; 215 miljoner kristna lider under det WWL benämner som ”allvarlig”, ”mycket allvarlig” och ”extrem” förföljelse.
Bland annat framträder den religiösa nationalismen i Sydostasien med länder som Indien och Nepal som ett allt växande hot. Sedan BJP kom till makten i Indien 2014 har radikala hinduers förföljelse av kristna ökat. Under 2016 rapporterades 441 incidenter av trakasserier, hot och attacker, enligt siffror från Open Doors. Under första halvan av 2017 hade redan 410 incidenter rapporterats. Enligt WWL vandaliserades 34 kyrkor, 635 kristna fängslades utan rättegång, och minst 336 kristna tvingades fly från sina hem. Totalt utsattes nästan 24 000 kristna för angrepp i Indien. I åtminstone sex delstater finns dessutom förbud mot konverteringar. Samtidigt utpressas på flera håll minoriteter att konvertera till hinduismen i utbyte mot matransoner. Premiärminister Narendra Modis tali Davos nyligen om respekten för pluralism och olika religiösa övertygelser i Indien ekar därför tomt.
Med den svenska regeringens allt tätare utbyte med Indien – både EU- och handelsministern och gymnasie- och kunskapslyftsministern besökte landet förra året – borde Open Doors rapporter om ökande religiös nationalism och kränkningar av kristna och andra minoriteter vara obligatorisk läsning. Hur nationalism och främlingsfientlighet drabbar minoriteter på bortaplan borde oroa minst lika mycket som den drabbar minoriteter på hemmaplan.
För 17:e året i rad är Nordkorea det värsta landet att vara kristen i. Vid upptäckt förs kristna till arbetsläger eller avrättas på plats. Samtidigt står islamismen för förföljelsen i två tredjedelar av länderna på World Watch List. I norra Nigeria, som under undersökningsperioden såg merparten av de dödsfall som Open Doors har kunnat bekräfta, skedde en koordinerad attack på två olika platser under nyårsdagen då minst 14 gudstjänstbesökare dödades. Ytterligare 12 personer skadades och fördes till sjukhus. Sedan dess har mer än 80 kristna dödats under januari av islamistiska grupper, enligt organisationen International Christian Concern. Trots att Europaparlamentet i januari antog en resolution om Nigeria, som fördömer både våldet mot kristna och muslimska offer och uppmanar EU:s medlemsstater att engagera sig, har Sveriges röst varit tyst.
Vid den senaste mätningen av restriktioner av religionsfriheten som det politiskt och religiöst oberoende forskningsinstitutet Pew Research Center gjorde (2015) drabbades kristna av trakasserier i flest länder, 128 jämfört med 108 året innan.
Även Europaparlamentet slog fast i sin årsrapport 2015 om mänskliga rättigheter och demokrati i världen att ”kristna för närvarande är den religiösa grupp som utsätts för flest trakasserier och hot i länder världen över, även i Europa, där kristna flyktingar rutinmässigt förföljs på grund av sin religion, och att några av de äldsta kristna samfunden riskerar att försvinna, särskilt i Nordafrika och Mellanöstern”. Även denna rapport har mötts med tystnad från regeringens sida.
I september antog FN:s säkerhetsråd resolution 2379 som gav generalsekreteraren uppdraget att starta en utredning av ”krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord” som begåtts av Islamiska staten. Bevismaterialet ska främst användas av Irak men kan även användas i andra länders domstolar för att ställa IS-krigare inför rätta. Resolutionen är välkommen. Samtidigt kan FN knappast anklagas för att skyndat igenom frågan. Tvärtom har världssamfundet mycket att bevisa i det som av ledande experter redan har beskrivits som ett pågående folkmord på kristna.
Parallellt försvårar FN för kristna att återvända till sina hemstäder. Enligt Nina Shea, vid Hudson Institute’s Center for Religious Freedom, som granskat den FN-ledda återuppbyggnaden är engagemanget i kristna områden minimal, om inte icke-existerande. I den kristna staden Bartella består FN-arbetet mest av att restaurera kommunala byggnader medan den iranska regimen har färdigställt en grundskola döpt efter Ayatollah Khomeini. I Teleskuf vittnar FN-loggan utanför en flickskola om återuppbyggnad medan verkligheten visar övergivna klassrum med nedrivna väggar.
Världssamfundets ena hand tycks inte veta vad den andra gör. Frågan är hur medveten den svenska rösten är i säkerhetsrådet.
Sommaren 2014 intog IS Mosul och gav därmed hela Ninevehslättens kristna ett ultimatum: konvertera eller dö. Snart har fyra år passerat med åtskilliga videoklipp av halshuggna människor, rapporter om bortrövade barn, och vittnesbörd från tidigare sexslavar. Sedan IS har besegrats i Mosul har överlevande kunnat återvända fira juldagens midnattsmässa i stadens St. Paul-katedral. Bara ett år innan fungerade det som kalifatets fängelse.
Folkmord är inget man förhindrar retroaktivt. Och storslagna utfästelser om att lära sig av historien ekar alltmer tomt – även från så kallade moraliska supermakter.
Jacob Rudenstrand
Läs på timbro.se
