Det här är en av orsakerna till att vi som kyrka behöver inbjuda till aktiva val: Vill du ha Jesus som din personlige Herre och Frälsare – eller inte? För många är det smärtsamt att vissa på denna fråga svarar nej. Därför undviker de helst att ställa den. Men problemet är alltså att även ett icke-svar är ett svar. SEA:s Olof Edsinger skriver om Bibelns återkommande tal om att säga ja – och nej.
”Ert ord ska vara ’ja’ eller ’nej’. Allt därutöver kommer från den onde” (Matt 5:37). Jesu ord är skarpa, och som så ofta markerar han särskilt mot fariseerna. Dessa hade nämligen fått för sig att det viktiga inte var att man höll fast vid sina löften, utan att man använde sig av rätt formuleringar när man gav dem. Så länge man inte använde sig av Guds heliga namn, hävdade de, var man fri att bryta ett löfte om nöden så krävde. Bokstaven var viktigare än intentionen.
Mot detta hävdar Jesus att allt i den här världen kommer från Gud, och att inga formuleringar kan ta oss ur det faktum att vi står till svars för våra ord inför vår Skapare (se Matt 12:36–37). Följaktligen är det poänglöst med ordmagi. En hederlig människa ska kunna tas på orden oavsett hur hon garderar sig. Vårt ja ska vara ja och vårt nej ska vara nej.
Frågan om ja och nej är dock intressant även ur andra perspektiv. I vår nuvarande postmoderna kultur kan vi exempelvis se att valören hos våra ord har devalverats. Det mesta vi säger betraktas som flytande, och självaste sanningen betraktas som relativ till sin egen kontext – sin ”diskurs”.
Till detta kan läggas en utbredd rädsla hos nutidsmänniskan för att dra gränser. Så länge som vårt ja och vårt nej är subjektivt, utgör det visserligen inte något större problem. Men så snart som det är uttryck för en objektiv verklighet, uppfattas det som problematiskt. Om mitt ja ska tolkas som ett nej till alla andra alternativ på marknaden blir min tydlighet ett hot för dem som svarar på ett annat sätt. Mitt ja kan då betraktas som en dom över andra värderingar och livsstilar och trossystem – och sådant godtas inte i en postmodern tid.
Faktum är dock att det är just detta som är kärnan i det kristna troslivet. Som människa har jag ett fritt val, och jag förväntas använda mig av detta för att säga ja till Honom som har skapat mig. Alternativet är att säga nej, och detta nej kan vara passivt lika väl som aktivt. Även en ovilja att ta ställning är med andra ord ett ställningstagande. Som Jesus själv uttrycker det: ”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig skingrar” (Matt 12:30).
Det här är en av orsakerna till att vi som kyrka behöver inbjuda till aktiva val: Vill du ha Jesus som din personlige Herre och Frälsare – eller inte? För många är det smärtsamt att vissa på denna fråga svarar nej. Därför undviker de helst att ställa den. Men problemet är alltså att även ett icke-svar är ett svar. Följaktligen visar vi varandra större respekt genom att kalla till omvändelsens ställningstagande än till att bara glida med strömmen. Jesus söker varje människas ja.
Och likadant med våra värderingar i övrigt. Magnus Malm talar i boken Viskningar från katakomberna om identitet, och konstaterar: ”Identitet handlar alltid om både ja och nej. Ja: vad vi är. Nej: vad vi inte är. Om denna gränsdragning är oklar, blir också identiteten oklar. Om en människa inte vet vad hon ska säga nej till, krävs ingen djupare psykologisk insikt för att hon har problem med sin identitet.”
Kopplat till detta gör Malm en annan reflektion, med adress till dagens svenska kristenhet: ”Ändå kan det fortfarande på fullt allvar framföras som en trovärdig åsikt att ’den kristna kyrkan definieras inte av sina gränser utan av centrum’. Alltså inte av vad hon säger nej till utan bara av vad hon säger ja till. Fornkyrkan hade uppfattat detta som kvalificerat nonsens. Det räcker med att läsa något av de många kvarlämnade rättegångsprotokollen mot kristna i romarriket för att se att de aldrig fälldes för vad de sa ja till. Huruvida de trodde på Jesus eller Zeus brydde sig myndigheterna inte om, folk trodde bokstavligen på allt mellan himmel och jord i den antika världen. De fälldes för vad de sa nej till.”
Ingen bör förvänta sig att det är annorlunda i vår egen tid. Vare sig vår konflikträdsla eller vår postmoderna kultur bör därför sätta tonen när det gäller detta. Både vårt ja och vårt nej är avgörande för vår identitet som Guds folk.
Även Jesus själv förkroppsligar denna hållning. I Hebreerbrevet skriver författaren om Herren: ”Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder” (Hebr 1:9/Ps 45:8). I klartext innebär detta att Jesus inte bara bejakar rättfärdigheten – han markerar också starkt mot alla former av orättfärdighet. Det ena kan inte tänkas utan det andra.
Låt oss alltså öva oss i konsten, både att helhjärtat säga ja till Gud och hans rike och att med kraft dra en gräns för det onda. När vi gör detta, vandrar vi i Jesu egna fotspår.
Olof Edsinger, generalsekreterare
En kortare version av denna text har tidigare varit publicerad i Världen idag 220812
