Bibelböckerna Esra och Nehemja utmanar några av vår tids allra mest utbredda villfarelser. I Esras fall är udden riktad mot hållningen att yta är viktigare än substans. Nehemja, i sin tur, pekar på behovet av murar som kan skydda det som är Guds verk i våra liv. Utan ett innanför eller ett utanför riskerar det andliga livet att rinna ut i sanden, skriver SEA:s Olof Edsinger.
I Gamla testamentet finns ett intressant dubbelverk från tiden efter Israels babyloniska fångenskap. Det är böckerna Esra och Nehemja, som skildrar hur folket först (på 500-talet f Kr) lyckas ta sig samman för att bygga upp det nedrivna templet i Jerusalem och därefter (på 400-talet f Kr) får kraft att bygga upp Jerusalems murar.
Båda dessa byggprojekt visar sig förenade med kamp, då det finns gott om människor i Jerusalem med omnejd som inte alls är intresserade av en återupprättad judisk stat. Böckerna ger exempel på hur detta motstånd tar sig uttryck, men också på hur folket till slut lyckas ro iland det som först verkade mer eller mindre hopplöst. Både Esra och Nehemja gör klart att detta ytterst måste vara Herrens verk.
Som så ofta annars med Guds ord är det dock så att dessa texter har en förmåga att tala in även i vår egen tid. Både Esra och Nehemja kan nämligen sägas beskriva kärnan i en sann och djupgående reformation.
Budskapet i Esras bok skulle kunna sammanfattas med uttrycket first things first. Bland det första som folket tar sig an när de får återvända efter fångenskapen är nämligen att de återupptar sitt offrande till Herren. Israels offersystem var en av grundplåtarna i deras relation till Herren, och innan detta var på plats var det få andra saker som spelade någon roll. Därav prioritetsordningen – faktum är att det dröjer ytterligare två decennier innan även templet har blivit återuppbyggt.
Nehemja bok, i sin tur, fokuserar på bygget av stadsmuren.Redan i bokens tredje vers möts vi av beskrivningen: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.” Nehemjas uppdrag blir att ta sig an denna utmaning – något som han mot alla odds lyckas få till på mindre än två månader.
Men Esra och Nehemja är alltså inte bara historieböcker. Var för sig utmanar de några av vår tids allra mest utbredda villfarelser. I Esras fall är udden riktad mot hållningen att yta är viktigare än substans. Vad ska vi med en vacker fasad till – ett imponerande tempel eller en ståtlig kyrkbyggnad – om den inte föregås av sann och innerlig tillbedjan? Vad spelar yttre förmåga eller framgång för roll, om vi i hjärtat inte har det rätt ställt med vår Skapare?
Här behöver varje kristet sammanhang rannsaka sig självt. Är det i själva verket det sekundära som har blivit vårt primära fokus? Jesus själv sätter ord på vad som är det verkligt dyrbara i Herrens ögon när han säger: ”Det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha” (Joh 4:23).
Nehemja, i sin tur, förmedlar insikten om vad som är den andliga reformationens fortsättning. Inte ens en fungerande offertjänst i templet är nämligen nog, så länge som de murar som är tänkta att skyddadenna glödhärd är nedrivna. För att Guds rike ska kunna forma våra liv som det är tänkt, behöver det finnas murar som kan skydda oss från fiendens angrepp. Det behöver finnas både ett innanför och ett utanför.
Det är det här som är den öppna folkkyrkans dilemma. När identiteten blir att vara ”öppen” eller ”inkluderande” i största allmänhet, finns det i praktiken inget att ta ställning till. Inga övergångsriter, inga identitetsmarkörer. Därmed blir det svårt både att bygga gemenskap och att bevaras i sin tro.
Magnus Malm talar i sin bok Viskningar från katakombernaom identiteten som att den förutsätter både ett ”ja” och ett ”nej”: Ja: vad vi är. Nej: vad vi inte är. ”Om denna gränsdragning är oklar”, skriver han, ”blir också identiteten oklar. Om en människa inte vet vad hon ska säga nej till, krävs ingen djupare psykologisk insikt för att hon har problem med sin identitet.” Och så lägger han till: ”Ändå kan det fortfarande på fullt allvar framföras som en trovärdig åsikt att ’den kristna kyrkan definieras inte av sina gränser utan av centrum’. Alltså inte av vad hon säger nej till utan bara av vad hon säger ja till. Fornkyrkan hade uppfattat detta som kvalificerat nonsens.”
Även Nehemja stryker under denna sanning. Mot slutet av sin bok gör han upp medsåväl orättfärdiga blandäktenskap som torghandel på sabbatsdagen. Dessa och liknande reformer handlar just om sammanblandningen av heligt och profant – att gränserna inte respekteras.
I dag riskerar samma misstag att upprepas när vi förkunnar Guds rike utan att nämna omvändelsens nödvändighet, eller när vi bygger församling utan någon form av aktivt medlemskap. När den kristna tron helt enkelt presenteras mer som ett öppet landskap än som en port att kliva in genom. Utan ett innanför eller ett utanför riskerar det andliga livet att rinna ut i sanden.
Om vår svenska kristenhet ska kunna reformeras finns det därför mycket att lära av såväl Esra som Nehemja. Hör vad Anden säger till församlingarna!
