Alla skolor har någon typ av ideologisk grund, vare sig det handlar om queerideologin eller ateismen. Det kan vara bra att tänka på när man diskuterar ett etableringsstopp för konfessionella skolor, skriver Jacob Rudenstrand, Svenska evangeliska alliansen i Altinget.
Konfessionella friskolor har av ledande politiker jämförts med teokratiska diktaturer och beskrivits som ett hinder för integration och till och med som en ”giftcocktail”. Dessa argument är knappast någon rättvisande beskrivning av merparten av de konfessionella friskolorna i Sverige.
Trots att remisstiden för regeringens utredning om ett etableringstopp för konfessionella friskolor nu har gått ut, lär diskussionen fortsätta. Men tvärtemot regeringens och dess stödpartiers ambition utgör utredningen snarare ett kraftfullt argument emot ett stopp.
Som utredningen konstaterar är detta ”ofta en i grunden ideologisk och i någon mån subjektiv fråga” (s. 24), vilket illustreras av att utredningens uppdrag i allra högsta grad är ideologiskt motiverat. Enligt betänkandet har det därför ”varit svårt att rent objektivt fastställa för- och nackdelar med konfessionella inslag i skolväsendet” (s.24).
Ett etableringsstopp innebär dessutom ”utmaningar när det gäller grundläggande fri- och rättigheter som näringsfrihet och religionsfrihet samt när det gäller likabehandling och diskriminering”.
Sådana inskränkningar sker bara i samhällen där politiker ser staten som den primära uppfostraren. En sådan inställning må rimma väl med LO-basen Karl-Petter Thorwaldssons twitterutspel i vintras om att ”Skolan ska vara fri från religion. Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn [sic] föräldrarnas trosuppfattning. Vi ska inte ha religiösa friskolor.”
Knappast stämmer det överens med föräldrars rätt att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse” (Europakonventionen).
När utredningen dessutom föreslår en rad demokrativillkor för huvudmän, som till exempel om man utövar kränkande behandling mot barn, diskriminerar, eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket, så signalerar utredningen att religiösa övertygelser är det faktiska problemet. Varför föreslå en rad villkor som i egentlig mening redan är brottsliga?
Enligt Läroplanen (Lgr11) ska den svenska skolan förutom kunskap även föra vidare tydliga värden byggda på trosövertygelser, inte naturvetenskap. ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor”, är knappast något som kan testas i ett laboratorium, utan det kräver en bekännelse.
Vissa skolor går dessutom ännu längre och tillämpar en form av genuspedagogik som ifrågasätter ”tvåkönsnormen”, ett tänkande som i sin tur kan härledas till den allt annat än vetenskapliga queerideologin.
När utredningen därför föreslår definitionen av konfession som ”inslag som innehåller bekännande eller förkunnande delar som tillhör en viss religion” (s. 35) väcks en rad följdfrågor. Vad som menas med religion får nämligen inte ett riktigt svar i utredningen.
Det konstateras att ”det i svensk rätt inte finns någon definition av vad som avses med religion” men att det är ”ett mångdimensionellt fenomen som kan omfatta en rad olika perspektiv” (s. 292). Även de som ”valt ett sekulärt förhållningssätt” inkluderas således, något som tidigare har påpekats av bland annat Europadomstolen.
Inga skolor är värdeneutrala eller saknar en dominerande livsåskådning, vare sig det är uttalat eller outtalat.
Debatten om konfessionella friskolor har förts som om detta är något unikt för bara dessa skolor, men det gäller alla skolor i Sverige. Bland annat präglas religionsundervisningen på många skolor av en ateistisk norm, något forskaren Karin Kittelmann Flensner har påvisat.
Borde därför inte samtliga skolor behöva ange sin filosofiska och ideologiska grund, inte bara de konfessionella skolorna?
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare
