Vi är säkert många som kan ha synpunkter på vittnesbörden i ”Välkomna varandra!” Men om vi för en stund bortser från detta, finns det ett rop i dessa texter som vi behöver ta på allvar, skriver SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger.
De senaste veckorna har frågan om Bibeln och samkönade relationer stått högt upp på dagordningen i kristen media. Orsaken till detta är de båda böcker som har getts ut av Libris, och som enligt förlagets VD har till syfte att få Sveriges frikyrklighet att ”ändra åsikt” i synen på homosexualitet. Särskilt tydligt blir detta i antologin ”Välkomna varandra!”, som har undertiteln ”Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan”.
Mina egna tankar om denna bok har jag formulerat i en recension som förra veckan publicerades i Dagen. Därför tänkte jag inte säga mer om den teologiska nyorientering som Libris förordar här och nu. I stället vill jag dela några reflektioner om de lärdomar som vi som evangeliskt kristna kan behöva dra av de vittnesbörd som antologin lyfter fram. Jag tror nämligen att det finns saker i dessa texter som vi alla kan behöver lyssna till. Förutom de mer teologiska artiklarna innehåller ”Välkomna varandra!” ett antal personliga vittnesbörd. Det är män och kvinnor som har vuxit upp i den svenska frikyrkan, och som ofta uttrycker en stor kärlek till denna. Men det är också människor som har hamnat på kollisionskurs med den hållning som SEA och de flesta kristna samfund företräder, nämligen att Guds tanke för människan är antingen äktenskap mellan en man och en kvinna eller celibat/sexuell avhållsamhet.
När jag läser de olika vittnesbörden uppfattar jag flera olika stråk i den kritik som riktas mot traditionell frikyrklighet.
Det första handlar om bekräftelsebehovet. Ett genomgående drag i antologin är författarnas ovilja (alternativt: oförmåga) att skilja mellan sak och person. Det är full acceptans av samkönade relationer som gäller – allt annat betraktas som ett avståndstagande från individen i sig.
Det andra stråket handlar om den sexuella identiteten. Den tidigare EFK:aren Miriam Olsson beskriver hur hon under sin uppväxt försökte förneka sina homosexuella känslor, men hur hon 23 år gammal försonades med dessa och ”kom ut” som homosexuell. Både för henne och andra författare var detta en mycket befriande erfarenhet.
Det tredje handlar om en ofta ganska tafatt själavård. Lena Frisell, även hon med ett förflutet inom EFK, vittnar både om märkliga råd och om den besvikelse som gick igen hos hennes kristna vänner när hon berättade att hon ville inleda en relation med en annan kvinna. Det är tydligt att besvikelsen var ömsesidig.
Det fjärde stråket handlar om församlingarnas otydlighet. Ander Camenius och Johanna Wikberg från EKHO tar som exempel upp frågan om medlemskap kontra ledarskap. ”Hur kan jag som homosexuell församlingsmedlem veta om jag är välkommen som nattvardstjänare, städledare eller fikaansvarig?” Samtidigt sätter de fingret på den tystnadskultur och brist på konsekvens som präglar många församlingar. De talar om ”hårda och uttalade gränser” som dras upp ”kring frågan om homosexualitet, och inte så tydligt kring de flesta andra frågorna”; de talar om hur ”tystnaden i våra frikyrkoförsamlingar kan vara oerhört påfrestande för föräldrar och syskon till homosexuella barn”.
Vi är säkert många som kan ha synpunkter på vittnesbörden i ”Välkomna varandra!”. I min recension i Dagen påtalar jag särskilt problemet att teologin visserligen betraktas som relativ, men att känslan och den personliga berättelsen nästan alltid förs fram som ”sanning”. Men om vi för en stund bortser från detta, finns det ändå ett rop i de nyss nämnda stråken som vi behöver ta på allvar.
När det gäller bekräftelsebehovet behöver vi fundera på vår narcissistiska samtid, där det är skammen snarare än skulden som sätter sin prägel på de flesta moderna svenskar. Något som i sin tur skapar ett nära nog omättligt behov av bekräftelse. Och om vi är ärliga har ju också mycket av den kristna kulturen anpassat sig till detta. Även i svensk frikyrklighet tenderar vi att presentera evangeliet mer som en terapi för bekräftelsehungriga än som förlåtelse för de botfärdiga. Och då kan vi väl inte kritisera de människor som – tillämpat på frågan om homosexualitet – reagerar när de inte längre möter samma villkorslösa bekräftelse som vanligt från kyrkans håll …?
När det gäller den sexuella identiteten är det allvarligt att så många av rösterna i ”Välkomna varandra!” beskriver hur de har behövt dölja sin sexuella identitet i frikyrkan. Ytterst få människor kan ju rå för vilken sexuell läggning de har! Vad vi däremot har ansvar för är hur vi hanterar denna läggning, och vilka frestelser som vi (eventuellt) faller för. I den senare brottningskampen behöver kyrkan vara ett stöd, men det kan vi ju bara vara om vi först tillåter människor att säga som det är: Så här upplever jag mig själv, och det här brottas jag med.
När det gäller själavård och bemötande är vi många som kan känna både osäkerhet och bristande förmåga. Här vill jag därför lyfta fram Libris tidigare antologi på temat – ”Den hemlösa sexualiteten” från 2001 – som innehöll konkret hjälp för alla som vill ha en välkomnande attityd till homosexuella, men utan att tumma på sin förståelse av Bibelns hållning i frågan.
När det gäller församlingarnas otydlighet, inkonsekvens och tystnad tänker jag till stor del att det bara är att hålla med. Visst är vi många i den svenska frikyrkligheten som värjer oss för tydlighet i fråga om församlingens värderingar och principer gällande medlemskap och ledarskap? Visst är vi många som trots allt kan vara tydliga när det gäller samkönade relationer, men som svävar betydligt mer på målet när det kommer till exempelvis samboskap – som är ett uppenbart brott mot den bibliska förbundstanken? Visst är vi många som tycker att dessa frågor är svåra, och som därför helst sopar dem under mattan?
Inte oväntat fick jag en hel del påhopp i sociala medier för min recension av ”Välkomna varandra!”. Mitt i flödet av aggressiva kommentarer dök det dock upp ett personligt vittnesbörd som jag som avslutning skulle vilja dela även med SEA:s medlemskår. Det kom från en person som har vuxit upp inom frikyrkan, men som inte tycks höra hemma i en församling. Han beskriver sina erfarenheter så här:
”Jag hade aldrig krävt av någon att de skulle acceptera mig med öppna armar, men jag hade iallafall önskat ett försök till att förstå varför jag kommit fram till det beslut jag kommit fram till (att sluta försöka vara något jag inte är och börja leva istället). Men istället blev det en monologartad predikan från pastorn om varför jag inte kunde vara delaktig och sen var det inte mer med det.
Självklart önskar jag att det fanns en acceptans istället för på sin höjd en tolerans. Men jag, och jag tror att många skulle hålla med mig, hade iallafall önskat ett försök till att förstå, en öppenhet istället för stängda dörrar där inga som helst andra perspektiv är välkomna in ens för en förklaring och en önskan om förståelse. Det är där jag ser majoriteten av frikyrklighetens största utvecklingsmöjlighet om vi ska strunta i att nämna ett nytänk av bibeltolkningen. Att tänka på hur människor bemöts, tänka på att det med all säkerhet är människor som kämpat år ut och år in, bett till Gud om att få bli ”normal” otaliga gånger men som till slut insett att det inte kommer att bli en förändring. För tro mig, att välja att komma ut i en frikyrkomiljö kan jag garantera är, för de flesta, ett beslut med åratal av tanke, bön och tårar bakom. Att då inte ens få möjlighet att förklara, en möjlighet att beskriva all år av kamp…”
Visst finns det utmaningar både i detta vittnesbörd och i Libris antologi som vi kan behöva fundera vidare kring? Visst finns det frågor som vi kan behöva lyfta såväl i våra församlingsledningar som i ärliga samtal syskon emellan? Ju mer jag själv har läst om Bibeln och homosexualitet, desto mer övertygad har jag blivit att en klassisk förståelse av Bibelns texter är fortsatt relevant – i denna som i så många andra frågor. Många av mina och andras upptäckter har vi försökt redovisa på SEA:s resurshemsida Äktenskap.info. Men låt oss fördenskull inte avfärda vare sig de människor eller de frågor som ger sig till känna genom ”Välkomna varandra!” Även när vi inte håller med varandra behöver vi försöka mötas i ögonhöjd. Bara då kan vi fullt ut följa vår Mästares exempel Ä han som på ett fullkomligt sätt lyckas förkroppsliga både nåd och sanning.
Olof Edsinger
Generalsekreterare
Om du vill läsa mer om:
– den narcissistiska kulturen, kan du kolla in Olof Edsingers artikel här
– det pastorala perspektivet på homosexualitet, kan du kolla in
artiklarna under fliken ”Pastoralt” på Äktenskap.info
– hur vi som församlingar och enskilda kan relatera till homosexuella i kyrkan, inklusive tio punkter från en homosexuell som har valt celibatets väg, kan du kolla in artikeln ”Nåd och sanning” under samma flik på Äktenskap.info
– hur vi kan tala om homosexualitet/samkönat sex på ett sätt som inte skapar onödiga missuppfattningar, kan du kolla in artikeln ”Vad vi säger och inte säger” under samma flik på Äktenskap.info
