Som infödda svenskar behöver vi hedra de människor som på senare tid har kommit hit som missionärer. Sannolikheten är stor att de kommer att spela en viktig roll när nästa kapitel i den svenska kristenhetens historia ska skrivas. SEA:s Olof Edsinger skriver om de internationella församlingarnas roll i det nya svenska kyrkolandskapet.
När det här nyhetsmailet skickas ut pågår vår konferens Uppdrag: Guds rike i Citykyrkan Stockholm. Om du bor i närheten är du varmt välkommen på de öppna kvällsmötena!
Under konferensen erbjuder vi ett tiotal olika seminarier. På ett av dessa talar professor Torbjörn Aronson och pastor Wilberforce Bezudde om det nya svenska kyrkolandskapet, där ett av de mest iögonfallande inslagen har med de internationella församlingarnas inträde att göra. Som exempel fanns det för 40 år sedan knappt 30 församlingar i Sveriges huvudstad med någon form av anknytning till en utländsk pingstkarismatisk rörelse, nätverk eller kyrka; i dag handlar det i stället om 160 olika församlingar med totalt 33 000 anslutna medlemmar.
För Sveriges tredje stad har utvecklingen gått ännu snabbare. År 2005 fanns det enligt Aronson 7 olika församlingar med någon form av pingstkarismatisk anknytning i Malmö kommun – en siffra som i dag har hunnit sexfaldigas, med 42 kända församlingar i staden.
Många av dessa församlingar leds av pastorer som har sänts av sina modersamfund i Afrika, Sydamerika eller Asien. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om ”invandrare” i största allmänhet, utan om målmedvetna missionärer; missionärer som Sveriges kristenhet bör ta emot med öppna armar. Vi är, trots allt, ett av världens mest sekulariserade länder.
Ett av de mest iögonfallande exemplen är det nigerianska samfundet Redeemed Christian Church of God, som globalt räknar in ungefär 6 miljoner medlemmar, och som i dagsläget har närmare 40 församlingsplanteringar i vårt avlånga land. Och fler lär det bli – visionen är nämligen att i hela världen plantera gudstjänstfirande gemenskaper med endast 5 minuters avstånd från varandra!
Från Nigeria finns det även ett antal församlingar i Sverige med koppling till samfund som Deeper Life Bible Church och Mountain of Fire and Miracles ministries. Men det har också sänts ut missionärer från andra delar av kontinenten, till exempel från det ghanesiska samfundet Church of Pentecost, som redan har en handfull församlingar i vårt land. Gudstjänstspråket är engelska, ghanesiska och swahili och förutom i Ghana och Sverige finns man i ca 130 olika länder runtom i världen.
Exemplen kan mångfaldigas. International Mission Church, med kopplingar till Chile, samlar närmare 1 500 personer till sina söndagsgudstjänster i Älvsjömässan. Och då har jag inte ens nämnt de många församlingarna med etiopisk, eritreansk, iransk eller afghansk koppling, som i regel befinner sig närmare de etablerade svenska samfunden genom att samarbeta med och/eller vara anslutna till dessa.
Det generella mönstret är dock att kopplingen mellan de ”nya” och de ”gamla” sammanhangen är svag. De flesta av de aktuella församlingarna tillhör ju redan egna samfund – ofta betydligt större än våra svenska motsvarigheter. Här behöver vi därför verka för att bygga relationer till varandra utan att komma med ”ägaranspråk” eller försöka att värva dem till just vårt samfund.
Sanningen är också den att de missionärer som har kommit till Sverige har väldigt mycket att lära ut till oss som bor här. Det handlar om sådant som missionsvision, offervilja, målmedvetenhet och böneliv. Även vi har naturligtvis saker att lära ut, inte minst kopplat till kulturförståelse och ungdomsverksamhet.
När man pratar med dessa missionärer är det också en annan fråga som brukar återkomma, och det är den som har med lokaler att göra. Många upplever det helt enkelt som svårt att få tag på en plats där de kan fira gudstjänst och många har fått nej när de har vänt sig till de etablerade kyrkorna för att få hjälp.
Det kan självklart finnas olika skäl för detta. I vissa fall har kontakterna skötts på ett okänsligt sätt; ibland har det funnits en förväntan på att hyran ska vara gratis; ytterligare andra gånger har skillnader i teologi och ledarskapssyn skapat problem. Men det får samtidigt ses som ett misslyckande när ett antal människor som kommit till vårt land för att missionera, och som bevisligen har förmågan att nå människor med evangeliet, behöver hyra lokaler av profana hyresvärdar för att fira sina gudstjänster. Särskilt som detta ofta sker till överpriser, där okunskapen om svenska förhållanden riskerar att bidra till sämre hyresvillkor än de annars hade kunnat vara.
Enligt min mening borde därför varje lokal församling ta sig en funderare när det gäller detta: Finns det internationella församlingar i kyrkans närhet som vi kan stötta? Det behöver inte handla om att erbjuda något gratis; men kanske om att visa sin goda vilja. I många fall kan första steget vara att bjuda den aktuella pastorn på fika, för att på så sätt lära känna hans eller hennes hjärta.
Till saken hör att den här typen av kontaktskapande sällan tar sin början i den organiserade ekumeniken. De flesta av dessa församlingar är nämligen inte aktiva inom denna. Inte heller kan vi vänta oss att de ska ansluta sig till våra svenska samfund. De är som sagt redan med i någon form av kyrkosamfund – som i många fall har fler medlemmar än den samlade svenska frikyrkligheten tillsammans.
Oavsett hur vi tänker och handlar i dessa olika frågor, behöver vi som infödda svenskar hedra de människor som på senare tid har kommit hit som missionärer. Sannolikheten är trots allt stor att de kommer att spela en viktig roll när nästa kapitel i den svenska kristenhetens historia ska skrivas!
Olof Edsinger, generalsekreterare
