Hån eller respektlöshet gentemot religiösa övertygelser är knappast trevligt eller ett uttryck för konstruktiv religionskritik, men ofrånkomligt i ett samhälle där människor tycker olika. Det skriver Jacob Rudenstrand och Christer Sturmark i gemensam debattartikel.
Ett så gott som enhälligt Europaparlament fördömde nyligen hädelselagarna i Nigeria med en uppmaning att släppa den fängslade musikern Yahaya Sharif-Aminu. Han tillhör den sufimuslimska grenen av islam och har sedan han dömdes till döden 2020 för att ha hädat islam överklagat sin dom. Brottet: I en Whatsapp-grupp ska han ha prisat en imam från sin församling med orden att denne stod ”över profeten Muhammed”.
För de flesta svenskar är sådana inskränkningar av rätten att fritt utrycka sig om en religiös ledare otänkbara. Med tanke på Sveriges långa historia av förtryckande statskyrkomonopol har förbudet mot hädelser varit ett viktigt verktyg för statsapparaten att kväva avvikande uppfattningar. Trots att Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning var det länge ett brott att kritisera kyrkan eller lutherska trossatser. Först 1949 avskaffades hädelseparagrafen och ersattes med lagen om brott mot trosfrid. Denna lag upphävdes i sin tur 1970. Då sågs det som en viktig framgång för det fria ordet, inte minst för minoriteters frihet att uttrycka sina övertygelser och kritisera idéer.
I dag utmanas rätten att häda ironiskt nog med samma argument: att värna minoriteters övertygelser. I debatten om att förbjuda koranbränningar återkommer argumentet att handlingen i sig utgör ett missbruk av yttrandefriheten. Före detta justitiekanslern Göran Lambertz skrev nyligen i Svensk juristtidning att offentligt brännande av Koranen måste ses som hets mot folkgrupp. Följaktligen har han gett förslag om att utvidga lagen om hets mot folkgrupp där missaktning gentemot religion ska tillfogas.
I Svenska Dagbladet liknade Carl Bildt brännandet av ett eget exemplar av Koranen vid att bränna ner en moské och menade att det var rimligt att tolka detta som hets mot folkgrupp. Samma budskap kom från Jan Eliasson på Twitter som menade att koranbränning ”bör ses som hets mot folkgrupp” och att det var ”orimligt att 43 miljoner kronor och polisens resurser i dessa tider ägnas åt att skydda uppenbara brott”. Även Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann har beskrivit koranbränningar som ett missbruk av yttrandefriheten som ”hotar religionsfriheten”.
Givetvis är det ingen som hävdar att Rasmus Paludans provokationer eller andra koranbränningar är ett uttryck för en seriös debatt om islam eller en mogen och seriös religionskritik. Inte heller att polistillstånd per automatik måste ges vid varje önskad plats, exempelvis utanför en moské. Likväl innebär religions- och yttrandefriheten att även det som är opassande, till och med plumpt och kränkande, får uttryckas i ord såväl som handling. Det är bara i samhällen där det råder påtvingad konsensus om religiösa och politiska dogmer som makthavare talar om missbruk av yttrande- och religionsfriheten.
Och om brännandet av Koranen ska ses som hets mot folkgrupp, vad borde inte då Elisabeth Ohlsons omtalade ”Ecce homo”-bilder som nu ställs ut i EU-parlamentet betecknas som? Även de upprör troende. Och om koranbränningar förbjuds i syfte att värna muslimers övertygelser, kan man fortfarande tänka sig andra handlingar som provocerar fromma muslimer. Man kan riva sönder Koranen, stå på den, sparka den… Eller vad sägs om en koran nedsänkt i urin, något som fotografen Andres Serrano gjorde med ett krucifix i sitt verk ”Piss Christ”? Och vilka åtgärder måste vi vidta för att förebygga kränkandet av ateister och sekulära humanister?
För de kulturskapare som hittills har gjort sig ett namn på att utmana och provocera olika övertygelser och religiösa idéer gäller det att akta sig för att trampa på ömma tår.
Enligt en mätning från DN/Ipsos vill en majoritet av de svenska väljarna förbjuda att religiösa skrifter bränns. Men varför då begränsa sig till skrifter som vördas av religiösa? Varför inte även inkludera några av världshistoriens mest betydelsefulla verk i förbudet?
Till saken hör att de internationella exemplen förskräcker. 2018 lanserade indonesiska myndigheter en smartphone-app för att kunna anmäla heretiska budskap bland religiösa minoriteter. För ett år sedan dömdes Mubarak Bala, ledare för de sekulära humanisterna i Nigeria, till 24 år i fängelse efter att ha skrivit ”hädiska” inlägg om islam på sitt Facebookkonto. Och i början av det här året skärptes Pakistans redan drakoniska hädelselag där man nu riskerar livstidsstraff om man förolämpar profeten Muhammeds fruar eller närstående. 2019 fanns det enligt Pew Research Center 79 länder där lagen förbjuder hädelse, och så sent som i januari markerade Europaparlamentet mot attackerna på dem som ”driver gäck med religiösa trosuppfattningar”. De flesta som drabbas är själva muslimer.
Hån, förnedring eller respektlöshet gentemot djupa religiösa övertygelser är knappast trevligt eller ett uttryck för konstruktiv religionskritik, men ofrånkomligt i ett samhälle där människor tycker olika. Det starkaste vapnet mot oförsonliga uttalanden är dock inte att förtrycka ordet, utan att öppna för mer debatt.
Som skådespelaren Rowan Atkinson har sagt: ”Om vi vill ha ett robust samhälle behöver vi en mer robust dialog och det måste innefatta rätten att förolämpa eller kränka.” Yttrandefriheten är inget värd utan rätten att häda.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Svenska evangeliska alliansen och författare till ”Den första rättigheten. Frihet till religion, frihet från religion” (Timbro)
Christer Sturmark, tidigare ordförande för förbundet Humanisterna och författare till ”Konsten att tänka klart” (Fri Tanke)
Artikeln har även publicerats på SvD.se
